Hahahah vilken jävla photo sesh

25 Maj 2014 - 19:26 Matilda, Texter, Kommentarer: 2
 
Seriöst, helt sjukt. Kolla på min kropp. 
För ett halvår sedan, i januari när jag började träna kampsport, var jag väldigt väldigt tunn.
Spinkig, smal, späd you name it. Jag fick höra det lite väl ofta, det gick inte en vecka utan att jag fick kommentarer om att jag måste börja äta mer, måste lägga på mig lite, gud vad smal du är och liknande.
Vill lägga fokus vid en sak med det här inlägget. Det är lika illa att kalla någon för smal som att kalla någon för tjock. Jag har aldrig varit överviktig. Har haft perioder då jag medvetet slutat äta/ätit väldigt lite bara för att ha kontroll över viktsiffrorna. I början utav förra året så vägde jag cirka 46-47 kg, kom plötsligt på att det var för mycket, andra tjejer vägde mindre än jag och jag ville inte väga lite, jag ville väga minst. Löste problemet genom att sluta äta i tre dagar och sedan var den vanan inne.
 
Dagarna efter kände jag inte hunger, och det var antagligen anledningen till att jag även då åt för lite.
Hursomhelst så krymptes min matsäck och jag började må illa när jag åt. Jag vet inte varför, jag stressade och sedan mådde jag väldigt dåligt psykiskt också, men det utav andra anledningar. I sommras vägde jag 42 kg.
Jag skriver det igen, 42 jävla kilogram, och det var där jag insåg att nej det här känns inte bra.
För jag ville aldrig se ut som en person med anorexia, jag ville inte vara bara ben, jag har alltid föredragit kurvor. Jag ville ju bara väga lite mindre. Jag ville få mer kurvor, men mindre kilon, skevt va?
Hur fungerar det då? Det gör det inte.
 
Lyckades genom att äta tills jag mådde illa varje dag gå upp till 44 kg, vid nyår 2013-2014 vägde jag alltså 44. Låt mig tillägga att det krävdes jävligt lite mat för att jag skulle känna mig spyfärdig, detta gällde väl främst middagar. Skulle tippa på att det berodde mycket på att jag stressade mig igenom dem liksom, och sedan mådde jag ju fortfarande rätt dåligt, det var mycket som var jobbigt då och jag var verkligen inte över mitt breakup. Jag tappade väldigt lätt aptiten på grund utav jobbiga händelser, kunde se en bild på någon jag inte längre hade i mitt liv och tappa matlusten helt. Jag ville fortfarande få mer kurvor, men jag kan tyvärr inte neka till att jag även då var rädd för vågen och dess siffror.
Kontroll. 
 
Mådde jag dåligt ville jag gärna använda metoden sluta-äta för att självskada, men det gick ju inte ihop med mitt mål om att gå upp i vikt, och jag var klok nog att fortsätta äta.
 
2014 började
Jag frågade människor i min närhet hur man går upp i vikt, sökte på nätet, nu var det nytt år och nu ville jag ta tag i det här. Vad ska jag göra? "Börja träna". Det var i princip det enda svaret jag fick.
Men jag var inte 15 än och jag kunde inte skaffa gymkort, dessutom ville jag först prova på någon slags boxning då vi en gång hade en idrottslektion med motionsboxning och jag tyckte det var superkul, hade även hört att man blir vältränad utav det. Så jag letade upp en kompis till mig som tränar thai, och hon hjälpte mig rätt mycket med att ta mig till träningen(ringde henne och ba ska man va barfota omg hur hittar man osv osv), även om den gången jag provade på så gjorde jag det ensam. Jag fastnade helt för thaiboxningen, och ökade på träningen alldeles för snabbt om man frågar någon kunnig, men jag var lycklig.
Lycklig. 
 
Förövrigt väger jag runt 50 kg nu, mår bra i mig själv, typ alla ångestproblem jag haft förut är borta. Jag har växt i mig själv, har efter många om och men börjat följa min egen väg och göra som jag själv tycker.
Tar mig själv i första hand helt enkelt, något jag faktiskt aldrig gjort förut. Och jag mår så sjukt bra.
 
 
 Fick frågan om en före-bild också, så här kommer en från i somras
 
 
 

Life is this way.. murdering beauty and passions.

06 December 2012 - 23:00 Matilda, Texter, Kommentarer: 1
Hej alla folk. Skulle jättegärna skriva ett överlångt inlägg om något jag stör mig på, sanningen är den att mitt liv känns rätt bra just nu. Okej, skulle jag säga så till mina vänner skulle de bara skratta.. Sitter med lite smått ångest ibland och så men livet känns ändå bättre nu än vad det gjort på ett tag. Känner att jag måste säga tack till min underbara Axel, för att han finns där för mig när jag mår dåligt och alltid stöttar och säger rätt saker. Utan honom skulle jag må så sjukt mycket sämre.
 
Imorgon har vi varit tillsammans i fem veckor. Har aldrig haft så långt förhållande, jag låter er skratta och säga att det är patetiskt, det är lugnt gör som ni vill. Har liksom aldrig fått det att funka, inte på något sätt. Med Axel känns allt så jävla mycket lättare än innan, har nog aldrig insett vad kärlek är.. Kan tyvärr inte direkt säga att jag haft bra förhållanden, snarare tvärtom, de har varit helt jävla kassa. Inte så att jag ångrar dem, det har gjort mig till den jag är och det är jag nöjd över. Man går igenom skit men sen när man börjar komma ur det så är man starkare och erfarnare än vad man var innan, som tur är. 
 
~ De enda riktiga misstagen är de som man inte lär sig utav ~
 
Det är bara att försöka såra mig på ett  sätt jag inte varit med om innan, lycka till bitches. Känner lite så, låt folk försöka och lyckas de så är det väl lite synd, hursomhelst så känns det alltid, eller i alla fall nästan alltid, bra efteråt. När man kommit bort från saknaden och allt sånt, det är ungefär då man börjar inse vilken idiot personen är. Samtidigt så är det ju så att alla, eller de flesta, har någon gång sårat en annan människa. Vi är alla ganska hemska, vi är födda så, det går inte att komma ifrån. Alla passar inte ihop och om det var menat att bli så blir det, fungerar det inte får man vara glad över att det tog slut så fort som möjligt. Ibland undrar jag lite vad som är värst, de som sviker dig efter att ha sagt att de alltid ska finnas där för dig eller de som går och pratar bakom ryggen men håller det inne och fortsätter umgås med dig ändå. Vet inte riktigt, för att vara helt ärlig så skulle jag nog föredra de som sviker en, annars känns det riktigt jävla falskt. Klart man blir besviken när man förlorar någon ur sitt liv, det är viktigt att tänka på att personen faktiskt hade ett val och valde bort dig. Ställ dig frågan, är hon eller han verkligen värd dig efter att hon/han tagit sitt beslut? Förmodligen så blir ditt svar nej.
 
Om du väljer att lämna någon så är du i vilket fall skyldig att ge personen en förklaring på varför. Det är rätt svårt, jag vet, det är mycket lättare att bara gå. Jo, det har även jag gjort några gånger faktiskt, inget jag är stolt över men det blev som det blev. Faktiskt inget jag mår särskilt dåligt över idag. Tråkigt att såra någon, det är det, men det är faktiskt värre att vara falsk och ljuga. Det är just det du gör, om du väljer att spendera tid med någon och att få den att tycka om dig, sedan bara går du. Jag tycker i vilket fall att det är exakt som lögner, möjligen inte uttalade med ord men sättet du isåfall beter dig på är en ren stor lögn.
 
Ibland gråter jag, önskar att världen vore bättre. Sanningen, det kommer den aldrig att bli. Det kommer alltid vara folk jag inte passar ihop med, folk jag tycker om som inte tycker om mig, en del som pratar bakom min rygg o.s.v. Det är lite surt men sådant är livet, ett rent helvete men som de flesta här i Sverige faktiskt kan ta sig igenom. Det är jobbigt att kämpa när det är som värst men lättnaden när man sedan mår bättre efteråt är en känsla som är riktigt svår att beskriva. Frihet, mindre ångest, kvällar utan tårar. Alla påklistrade leenden tar slut för ett tag. Man är bara allmänt lycklig. Titta på de positiva stunderna i ditt liv, bevara minnena, för en dag är du så gammal att sådant aldrig går att återuppleva. Var glad över varje dag här på jorden, det kanske känns omöjligt idag, och imorgon, men snart kommer det en dag när även du kan känna lycka.
 
Fortsätt gå upp ur sängen varje morgon, även om det känns skit så går livet, vare sig du vill det eller inte. Tiden går, och tiden har en väldigt bra egenskap. Den klistrar ihop dina sår, ärren sitter kvar men de är åtminstone öppna längre. Folk har då inte längre möjlighet att strö salt i dina sår, trygghet. När du mår dåligt, skit i alla andra, umgås med någon som får dig lycklig. Det kan vara lite jobbigt att ta kontakt, även om det är en nära vän till dig, men det är värt det. Kan ge dig mitt ord på att det kommer blir bättre om du delar det jobbiga med någon du tycker om.
 
Vill bara säga att du är jävligt bra som du är, fortsätt vara du och snart kommer du hitta någon som du kan må bra tillsammans med. Stå ut, livet väntar inte på någon, hänger du inte med så går det vidare utan dig. En dag kommer vi alla att dö, du behöver inte ha bråttom med det. Ja, en dag kommer du att vara glad att du fortsatte leva, aldrig tog det där steget ut från perrongen, aldrig tog ditt liv. För livet är ingen leksak, vi leker med det men tar man ett felsteg så kan allting bli väldigt, väldigt fel.
 
Så, du där ute, må bra. Bestäm dig för det, you are your own problem, but you're also your own solution. Upp med hakan lilla soldat, fortsätt kämpa, du klarar dig ska du se.
 
 

kunde inte lyssna på de orden som jämt sas, att jag dög som den jag var

15 November 2012 - 08:37 Matilda, Texter, Kommentarer: 1

Hej finisar.. Vet ni? Ni är perfekta som ni är, åt helvete med alla de som hatar på er. De har ingen självkänsla, varför skulle de annars tracka er? Ärligt talat, de tror att de mår bättre utav av det. Sanningen är ju den att de kanske, tyvärr, mår bra av det för stunden men sen efteråt ångrar de sig.
Såren som man ger någon annan kommer alltid sitta kvar. Titta på dagens samhälle, hur många tjejer kan äta utan att hela tiden ha en tanke i bakhuvudet som säger att "du inte borde äta, du blir tjock".

Varför är det så? Vad i helvete har vi gjort med världen?

Hon med den perfekta kroppen, hon sitter hemma och gråter för att hon inte tycker att hon räcker till. Hon med lite mindre bröst, hon trycker upp dem så långt hon kan, använder bombshell osv för att hon tror att ingen ska tycka om henne annars. Hon med speciell klädstil, hon skär sig själv för att folk kommenterar det hela tiden. Ingen, absolut ingen på den här jorden, är fucking felfri. Så varför låtsas ni som det? Inte som att ni står utan fel ni heller, så ni ska inte säga något.

En del folk har för mycket luft, jo så är det och kommer alltid att vara. Frågan vi alla ställer oss är "varför gör ingen något?". Ärligt talat, det är vi som måste göra någonting. Knappast så att det skulle komma någon nerifrån himlen, slå ner fittorna som startar skiten och sedan flyga upp till sin lilla himmel igen. Även om det skulle gå, skulle det ändå inte gå. Jo, för att det är fortfarande vi som får allting att gå runt. Tre personer skulle aldrig kunna stå emot tio, det går bara inte. Grejen är den att alla är för fega för att göra någonting. Istället pratar vi skit om de som är taskiga, sen när vi är med dem när de trakasserar andra så gör vi ändå ingenting. Står där bredvid, tittar, skrattar. 

 

Människor äcklar mig, på riktigt.


Dagar då man ligger på botten, jag lovar det gör ont.

24 Oktober 2012 - 07:30 Matilda, Texter, Kommentarer: 3
"Hur kan man slå på en som redan är blodig? Hur kan man sparka på en som redan ligger? Hur kan man håna nån som mår så jävla dåligt att den inte vågar ta ett enda steg själv? Jag undrar bara, vart fan är respekten för alla andra? Och vad fan tänker ni med?"
 
Ärligt talat hörni, vad är det här för något? Jag förstår verkligen inte det roliga i att trycka ner någon annan. Jag undrar seriöst hur en del tänker. Kan inte säga att jag aldrig själv gjort fel. Jag är fan inte stolt, men jag har varit rätt taskig jag med. Men skillnaden, har aldrig stått i grupp och tryckt ner en person gång, på gång, på gång. Om och om igen, man klättrar upp och sedan när man äntligen får balans kommer folk och puttar ner en igen. Det gör ont, det ska ni veta. Till slut är både självförtroendet och självkänslan borta. Man vägrar lyssna på något positivt utan tar bara åt sig av det negativa. Man gråter, ber om hjälp, tror att det ska bli bättre. Ett tag känns allt bra igen, ungefär som förut. Den känslan är bland de bästa känslorna som finns. Fri från skiten. Men fyfan vad fel man kan ha, antingen kommer samma idioter tillbaka eller så är det någon ny. Det kommer alltid att finnas folk med för mycket luft. 
 
Alla som kan trycka ner dig har personer bakom sig. De har någon slags respekt, ingen bra sådan, nej för i helvete. Personerna som står där bakom är antingen är tysta eller håller med. De flesta är förmodligen rädda att själva bli utsatta av de som började med skiten. Det är det som drar med andra, det får folk att trycka ner dig. Grupptrycket blir större och efter ett tag är det ingen som ens ifrågasätter det faktum att du inte är en person man tycker om. Ingen förtjänar att bli behandlad så, men ändå är det ingen som ifrågasätter det när det väl händer. Vad är det som händer med dagens samhälle? När det är som värst vill du inte ens finnas längre. Livsglädjen försvinner. Du vänder dig bort från dina vänner, du vill inte ha medlidande. Du vill vara ifred. Långsamt börjar du isolera dig. Jag vet inte varför det är så, men minnen gör för ont och det är mycket lättare att springa från sina problem än att ta tag i dem. 
 
Jag känner folk som har haft självmordstankar. Jag känner folk som har varit mobbade. Jag känner folk som har skurit sig själva. Vi frågar oss varför, livet är guld värt och man ska vara lycklig och se framåt osv. Men när man sitter där och inte vet vart man ska ta vägen, då är det verkligen jobbigt. Har man inte varit med om det, då kan man inte ens föreställa sig hur det är. Men alla har kommit över det till slut. Tiden läker aldrig såren helt, man har kvar sina ärr, men man lär sig att leva med det. En del saker går faktist att förtränga, men långt ifrån allt.
 
Men seriöst vad är grejen? Du som håller på med sånt här, har du någon gång tänkt till ordentligt på konsekvenserna av det du gör? För stunden kanske det är roligt, men när du blir äldre och tittar bakåt i livet kommer du att se alla fel du har gjort. Tänk dig att sitta där, fyrtio år med barn och veta att du sänkt någon totalt. Hur tror du att det känns? Antagligen förjävligt.
 
Vill du att en annan människa ska ha ärr efter dig? Psykiska eller fysiska, knappt någon skillnad. Det är verkligen ingenting att vara stolt över, att få ner någon till botten visar bara vem du är. Nu får du respekt av dina kompisar, men fan väx upp! Det kommer en dag då du ångrar dig, jag lovar. 
 
Är du utsatt? Bråkar du med någon? Känns det som om allt faller i tusen bitar och du har ingen ork kvar?
Se framåt! Det kommer bättre tider, försök se på de positiva sakerna i ditt liv. Vi går alla igenom svåra saker, det som inte dödar dig får dig förmodligen att önska att det gjorde, men fortsätt ändå att gå framåt. Du har en lång väg kvar i livet, bryt inte rutiner och släpp inte dina vänner. Stå för din sak liksom, du är du, låt ingen ändra på det. Du är inte ensam.

RSS 2.0